Katarina

Precis som Mikael och Elenor kom jag till klassen i 5:te klass.

Dala skolan - Jag har många minnen från alla hästlekar vi höll på med – hur många varv travade vi inte omkring på vändzonen utanför Annikas hus…?? Det var väl framför allt Annika och jag som lekte, men ibland fick vi med ganska många till vår ”ridskola”!

Sanna skolan – många promenader till kiosken blev det…

Efter nian började jag på natur på Majorna. Tänkte väl att det var ett bra val för då kan man välja allt möjligt senare om man vill läsa vidare.

 

Efter gymnasiet åkte jag till London och jobbade som au-pair i ett halvår. Det var toppen att vara i London men rätt pestigt att vara au-pair. Gunilla kom över och hälsade på, och hon blev kvar mycket längre än vad jag blev, som ni säkert redan har läst!!

Kom hem och jobbade på Pååls bageri i ett halvår, tills jag fick chansen att åka till USA och jobba med hästar. Det var ett grymt underbart år – att få betalt för att rida dessa härliga hästar!! Jag lämnade USA dagen innan det var inskrivning på Chalmers (mina föräldrar var så nervösa… de visste inte säkert om jag verkligen skulle komma tillbaka eller inte…).

Sedan tuffade jag igenom Automatiseringsteknik på Chalmers de närmaste 4,5 åren. En kul student tid!

 

När jag gick ur Chalmers i början av 95 så hade konjunkturen vänt och det var lätt att hitta jobb.  Började som datakonsult, men det tog några månader och sedan började jag tröttna. Började se mig om efter något annat och sökte ett trainee program på Autoliv (säkerhetsbälten och airbag tillverkare) och där fick jag en plats. Programmet varade i ett år och avslutades med utomlandspraktik på Autoliv i Frankrike. Spännande praktik, fast det bästa som hände där var att jag mötte Stéphane. Kärlek! Hade vi vetat då att det skulle ta oss 2,5 år av pendlande mellan Frankrike och Sverige så vet jag inte om vi hade orkat… men, kärleken höll och till slut kom vi överens om vem som skulle flytta. Så en mörk november kväll 1998 kom Stéphane hit med sitt flyttlass. Han överlevde första vintern och vi bor fortfarande kvar här! Men det blir många semesterveckor i Frankrike varje år för att kompensera lite!

Numera pratar Stéphane svenska, och när han pratar engelska så gör han det med svensk accent… vet inte om det är ngt att vara stolt över… men lite kul är det allt!!

Vi har fått tre små guldklimpar – Emma 4,5 år och Mathias 6,5 år – och vår tredje godbit kom nu i slutet av oktober. Lillebror är än så länge namnlös! Det är häftigt att se hur goa de stora syskonen är med sin nya lilla bror – vi nästan slåss om att hålla och gosa med honom här hemma!!

Det är spännande när man försöker ta det bästa från den svenska och den franska världen och göra en egen liten franko-svensk familj av det hela. Barnen är på god väg att fixa bägge språken – spännande! Själv har jag kämpat med franskan sedan jag träffade Stéphane – har förbannat mig själv ett antal ggr att jag läste tyska i skolan istället för franska!

 

Vi flyttade från Götet till förorten Lerum i början av 2002 – köpte hus - och här trivs vi alldeles ypperligt!  Man får andra preferenser efterhand som man mognar…. ha ha! Hade någon sagt till mig att jag skulle bo i Lerum ”när jag blir stor” hade jag ryst.. och skrattat åt den personen!! Nu sitter jag här och är såååååå nöjd!!

 

Jobbet – ja, jag är fortfarande kvar på Autoliv än i dag! Jag jobbar på grundforsknings-avdelningen och utvecklar nya krocksäkerhetssystem till bilar. Det är ett spännande och kul jobb – en blandning av att förstå hur människokroppen skadas vid en krock och hur vi kan förebygga/minimera skador vid krock. Det handlar även om att återskapa verkligheten i krocklabbet – vilket inte alltid är så lätt. Sedan ett par år tillbaka är det framför allt krocksäkerheten i baksätet för barn och vuxna som ligger på mitt bord. Här hemma, är våra barn fullkomligt hjärntvättade vad gäller bilbarnstolar och säkerhetsbälten… Emma är tvingad av sin hemska mamma att fortfarande åka bakåtvänd … men det blir så när man vet för mycket om allt krockelände som kan hända.

 

Och finns det lite egen tid kvar – när familj och jobb har fått sitt – så lägger jag gärna några timmar i stallet. Den passionen har jag kvar! Längtar dessutom efter att få fart på min kropp efter denna graviditet – så jag kan ta mig en jogging tur i skogen!

Gör även mitt bästa för att överföra min kärlek till vandring (gärna i vacker natur i Frankrike) till barnen – och i somras var det inte barnen som drog ned tempot på vår vandring i Chamonix utan deras flåsande gravida mamma….! Fast ibland tror jag att barnen har missförstått det här med vandring – för de frågar alltid när det är dags för fikat!

Efter moget övervägande har vi nu sålt vår segelbåt – men det blir till att hyra segelbåt istället för jag kan inte vara utan den världen. Fast det ska bli skönt att slippa vårrusta båten nästa säsong i alla fall!

Det var lite från mig!

/Kattis